Continue
Trots att det här blir sjätte julen utan honom, känns det fortfarande lika konstigt som den första. Han är alltid i mina tankar men det blir extra påfrestande inom mig då jag verkligen ser julen som en familjehelg. Något heligt. Jag vill inte ut och festa på juldagen. Ska dock jobba på annandagen men mamma jobbar kväll då. Det är okay.
Jag vill att han ska vara med, han må vara med själsligt sett. Men vara här, kroppsligt.
Det är jobbigt när känslorna blir lite svallande, för när det ska kontrolleras en aning tenderar det att gå åt fel hål. Jag blir sur, kall, ignorant. Stenhård helt enkelt. Utan någon som helst känsla i rösten eller i blicken. Tomt och monotont. Som en robot. Det är det sista jag vill vara. Vanligtvis är jag varm, glad och har nästan lite för mycket känsla i mitt sätt att tala och i min blick.
När jag är kallhjärtad stöter jag bort människor. Inte ytliga bekanta, utan de människorna som ligger mig närmast om hjärtat. Varför vet jag inte. Jag förstår det inte själv. Jag borde egentligen vilja vara kring dessa människor och låta de vara ett stöd i stället för ett sorts hinder som jag undanröjer med mitt känslolösa vis.
Jag har lugnat mig en aning, lite svullen i ansiktet fortfarande. Mest förbannad på mig själv nu mer. Sådana hemskheter jag orsakar. Somliga förlåter mig, andra inte.
Jag är mycket väl medveten om att det finns människor som har det sämre än vad jag har det. Än det jag sitter och klagar över. Men det är min livssituation, det jag lever med. Jag mår inte bättre av att tänka på att folk har det värre. Det här är något jag måste leva med, ta itu med. Kanske försöka lägga åt sidan eller reda ut allting.
Tidigare har det mest lutat åt alternativ nummer två, men J har nog fått mig att inse ett och annat. Sluta blunda för saker och hoppas på att de försvinner och ta itu med saker innan de växer sig för stora. Jag vill inte att saker och ting ska fortsätta att äta upp mig inifrån.
Jag har nog flera demoner från mitt förflutna att möta.
Jag vill att han ska vara med, han må vara med själsligt sett. Men vara här, kroppsligt.
Det är jobbigt när känslorna blir lite svallande, för när det ska kontrolleras en aning tenderar det att gå åt fel hål. Jag blir sur, kall, ignorant. Stenhård helt enkelt. Utan någon som helst känsla i rösten eller i blicken. Tomt och monotont. Som en robot. Det är det sista jag vill vara. Vanligtvis är jag varm, glad och har nästan lite för mycket känsla i mitt sätt att tala och i min blick.
När jag är kallhjärtad stöter jag bort människor. Inte ytliga bekanta, utan de människorna som ligger mig närmast om hjärtat. Varför vet jag inte. Jag förstår det inte själv. Jag borde egentligen vilja vara kring dessa människor och låta de vara ett stöd i stället för ett sorts hinder som jag undanröjer med mitt känslolösa vis.
Jag har lugnat mig en aning, lite svullen i ansiktet fortfarande. Mest förbannad på mig själv nu mer. Sådana hemskheter jag orsakar. Somliga förlåter mig, andra inte.
Jag är mycket väl medveten om att det finns människor som har det sämre än vad jag har det. Än det jag sitter och klagar över. Men det är min livssituation, det jag lever med. Jag mår inte bättre av att tänka på att folk har det värre. Det här är något jag måste leva med, ta itu med. Kanske försöka lägga åt sidan eller reda ut allting.
Tidigare har det mest lutat åt alternativ nummer två, men J har nog fått mig att inse ett och annat. Sluta blunda för saker och hoppas på att de försvinner och ta itu med saker innan de växer sig för stora. Jag vill inte att saker och ting ska fortsätta att äta upp mig inifrån.
Jag har nog flera demoner från mitt förflutna att möta.
Kommentarer
Trackback