Mia

Då var det ett nytt år. Ett nytt år med förhoppningar som med all sannolikhet inte blir förverkligade.
Om det är någonting jag avskyr är det krossade förhoppningar, det är nästan att man i slutet inte har något hopp kvar. Mycket möjligt jag som är den eviga pessimisten. Men jag tar så hårt på allt som skjuts ner, allt det jag levt på för att sedan bara inse att vissa saker aldrig blir som man vill, inte ens en gnutta.
Jag tänker på 1000 olika saker när jag ligger ensam i min säng, vrider och vänder mig i dryga två timmar innan sömnen infinner sig. Kanske jag som förstorar saker, men jag blir så besviken inombords, jag känner nästan att jag lurar mig själv. Det har förvandlat mig till en pessimist. Hoppas jag inte på något, finns det inte mycket att bli besviken över.

Jag lever i min egen drömvärld, med mina drömvärderingar och drömåsikter,  min dröm om hur mitt liv ska vara. Det gör många gånger att det verkliga livet inte mäter sig med det jag förväntat mig. Jag känner mig så silly för jag vet att livet är inte en saga såsom jag föreställer mig. Det är inte riktigt att jämföra dessa med varandra, men jag lever i tron att livet kan vara underbart. Man kan vara lycklig, så oerhört lycklig och leva lyckligt. Pure bliss. Jag känner inte att det är en omöjlighet. Kanske är det just det här som gör att jag förstör för mig själv. Jag kan tänka mig att alla har sina föreställningar om livet och dess underbara sida, men att alla inte lever efter tron att det faktiskt finns en möjlighet att ens drömmar slår in.
Många drömmar har slagit in för mig, därför ser jag inte det som en omöjlighet att framtida drömmar skulle slå in. Jag strävar ständigt för att det jag önskar mig ska komma att bli verklighet. I bland måste jag säga att jag stannar upp vid mållinjen för att närheten till min önskan är så nära, för nära. Att jag inte alls är beredd på det här, jag velar och vet inte om jag ska kliva över linjen för att jag vet att jag har möjlighet att uppfylla en önskan. Jag vet att jag har möjligheten att förverkliga en önskan jag haft sen jag var 10-11 år. Men jag tvekar, för trots att jag tror att drömmar slår har jag ändå sett det här som kanske aldrig någonsin skulle ske. Vissa saker som man hoppas på kan också vara lite för långsökta. Men kanske tvekar jag för att jag tänkt på det här så länge, att jag blir skrämd. Jag vet inte vilket längre.

Jag vet att jag har mycket att vara tacksam för, VÄLDIGT mycket! Men i bland har jag svårt med att anpassa mina drömmar till den verkliga världen. Andra kring mig delar möjligen inte min syn på det hela, kanske tycker att jag måste bli en realist. Trots min bitterhet inför många saker kring mig, är jag fylld med så mycket förhoppningar. Men med risk för att världen ska tränga sig in med sin negativitet i mina förhoppningar, förblir dessa tankar inom mig.

Jag vet att det finns en person som står mig väldigt nära och som jag älskar av hela mitt hjärta, som skulle önska att jag gjorde mig av med min yttre pessimism för omvärlden. Att jag skulle sluta med att vara dyster och låta min inre glädje och drömmar få sakta men säkert sippra ut. När man många gånger har försökt att vara positiv och vara en glad person, får man många gånger dörren i ansiktet. Är väl därför jag kryper in tillbaka i mitt skal och är rädd för att komma ut. Hur lockar man ut mig egentligen? Knappt jag vet själv ens, hur ska någon annan veta det?`
Om jag lyckas locka ut mig själv, tar det ett tag innan det är naturligt. Att jag känner mig säker. Om jag känner mig rätt är allting som är ovant för mig i början väldigt krystat och extremt innan allting kommit i balans.
Förhoppningsvis finns det någon som tror på mig. Som tror att det här kan bli min verklighet och inte bara en gömd skatt.